dsdikf

Mina senaste två veckor har jag både fått känna sjuk smärta och glädje. Jag blev sårad, sårad på ett sätt som man inte kan sätta fingret på. Visst har jag blivit sårad förut men detta önskar jag inte ens min värsta fiende. Det är en sjuk känsla, man känner sig helt tom. Det som man trodde fanns där var som bortblåst.
Kändes som någon slet ut mitt hjärta och stod och stampade hårt på det. 
Jag brukar inte släppa in folk, på grund av rädslan att bli sårad. Ingen vill bli sårad och man måste chansa här i livet. Livet är hårt, man tänker hur många gånger han där uppe har tänkt att ge en smärta.

Men man har alltid ett val. Att bryta ihop totalt och sluta sig själv, att inte släppa in folk när dom vill hjälpa till. Eller så reser man sig. Att resa sig kan vara väldigt svårt, men bara man ger sig på att det går så klarar man allt. Att tänka att man är den starkaste personen som gått i ett par skor och att tänka att det finns så många andra som har det värre.
Man är inte ensam om sin smärta, det finns hundratals, tusentals till och med miljontals som har gått igenom samma sak. Inte bara nu utan i alla tider.
Att ge människor en chans eller att klippa banden direkt. Tro mig jag brukar klippa banden direkt. Men denna gången var det annorlunda.

Jag valde att resa på mig redan efter 3 dagar. Det var det bästa jag har gjort. Att öppna mig tillsammans med någon blev det bästa som kunde hänt.


Jag har hittat en vän, en vän som står mig nära oavsett om vi går skilda vägar eller om vi vågar att satsa. En vän som jag inte har kännt speciellt länge men som redan har sårat mig, och jag har sårat honom.
Ibland kommer det bra saker utav det dåliga.


Så förlora aldrig hoppet. Jag lever på det.


Over and out/dsdikf