dsdikf

Kommer jag växa ifrån det här med att alltid vilja vara singel? Kommer jag vilja ge upp allt det roliga man kan göra när man är singel? Inte alltid vara jag utan bli ett vi?! När man tänker efter så visst man kommer växa ifrån det när man hittar någon som man verkligen tycker om. För visst drömmer jag om ett stort vitt fint bröllop, barn, villa, skjutsa barnen till olika aktiviteter, skjutsa och hämta till skolan, ha någon att välkomna hem och bli välkommen av, vakna upp och se samma man dag efter dag, år efter år, och tänka att man är den lyckligaste kvinnan i hela världen. I do.
MEN......
Jag är 22 år och har aldrig haft ett seriöst förhållande. Har sett många av mina kompisar fått sina hjärtan krossade, sårade gång på gång och annars så smarta tjejer verka tro att han gillar dig gång efter gång han har gjort något fel. Där tjejer förlåter om och om igen...  Så ja, jag är rädd att bli kär och det kan sammanfattas med att jag vägrar vara seriös, istället slår jag på en försvarsmekanism. Jag har aldrig varit kär, är det konstigt eller bara ödet som spelar roll?
Och om jag nu kommer bli kär någongång, vilket jag förmodligen kommer att bli. Jag hoppas det iallafall. Kommer jag då bli en "toffel", en sån som går på parmiddagar istället för att gå ut? En sån som ringer till sina kompisar i sista minuten före en utgång och säga "nej jag och "blabla bla" ska stanna hemma och se på film istället".  
Sammanfattning: Jag är inte förhållande typen, men har nog potential att bli.

Hittade en bok som jag köpte för ett tag sen. Och den heter "Konsten att strula"- den moderna singeltjejens guide till strulandes hur, när och varför, ger dig tipsen som lär dig leva livet- på dina villkor!
Såhär står det på baksidan:
Det fanns en tid då > ett fast förhållande< stod högst på varje flickas önskelista. Då sex fick vänta till efter fjärde dejten, och det var fullt normalt att sitta klistrad vid telefonen en hel kväll i väntan på att Han skulle ringa.
Det var då.......
Idag är det strul som gäller. För vem har tid med seriösa relationer när man istället kan fylla livet med väsentligheter som tjejkompisar, karriär och träning?
Inga sårade känslor, inga kvävande krav och ingen grå vardag- helgstrulet är på många sätt den ultimata relationsformen.

Att jag ens har köpt den, haha! Men den är faktiskt värd att läsa. Det stämmer faktiskt ganska bra. För efter sex and the city så har faktiskt tiderna förändras. Och varför inte? Det är faktiskt inte bara killar som ska få leka av sig, jag tycker alla har rätt till att göra det. Kalla mig omogen, kalla mig slampa, kalla mig vad du vill. I don´t giva a damn. Jag är ung, jag är singel och faboulos. Lite hångel då och då har ingen dött av. Men visst har man gränser!

Utdrag i boken:
"Allt vi behöver veta har vi lärt oss av våra strul (tja, kanske inte, men....)
*  Tre strul gör honom inte till en pojkvän
* Tjejer kan också krossa hjärtan
* Ja, han var verkligen så där trist som dina kompisar försökt berätta för dig.
* När någon dum kille nobbar dig och får dig att känna dig helt nere ska du minnas: det här kommer också att gå över.    (ja en vacker dag kommer han att ha överkammning och jättemycket näshår.)
*  När du ägnar timmar åt att analysera ditt strul med dina vänner genom att dissekera allt han sagt eller gjort och skapar en PowerPoint- presentation som ska besvara frågan: " Vad tänker han?", ska du veta att svaret är INGENTING. Han tänker INTE ALLS på det- nej inte ett dugg.
* Inse när du ska låta honom gå: lite dramatik gör livet roligare, men blir det för mycket så blir du skådespelare i en film med stereotyper.

Och sist men inte minst. TÄNK!  Din mamma hade aldrig såhär roligt

Tillägnat mr DJ ----> I'll be the best you never had.

Godnatt!
Over and out/ dsdikf